Rådjuret är litet för att vara ett hjortdjur. Ett fullvuxet rådjur väger 20–30 kg. Det föredrar livsmiljöer i kantzonerna till odlingsområden. I fråga om födan är rådjuret det mest krävande av våra hjortdjur, och äter helst endast mjuka växtdelar. På vintern är den viktigaste födan skott på buskar och träd, men rådjuret gräver också fram mjukare föda under snön, så länge snötäcket är tillräckligt tunt. I Norra Finland måste rådjuret noga välja sin livsmiljö, och i trakterna kring Uleåborg är förekomsten begränsad till älvdalarna.

Spår

Rådjurets klövar är små och sirliga. Spårstämpeln är ungefär 5 cm lång. Bockens klövar är något större, men inte heller de är mycket över 6 cm långa. Klövarna är mer rundade i kanterna än dovhjortens. Vid gång spretar rådjuret ofta en aning med klövarna på framfötterna. I snö stiger det noggrant i sina egna spår och gångstegets längd är klart under en meter. På bärande underlag finns det inte behov av att stiga i sina egna spår och benen skrevar tydligt, frambenen mer än bakbenen. Vid trav är steglängden en till en och en halv meter, och skrevningen är mindre. Vid trav stiger rådjuret oftast i sina egna spår. På grund av den ringa storleken har rådjuret fler fiender än de större hjortdjuren. Det har också ett beteende som är klart skyggt och aningen nervöst. När fara hotar tar rådjuret till flykten med långa språng, varvid steglängden kan öka till hela tre meter. Vid språng och snabb trav syns avtrycken av framfötternas lättklövar i spåret, och klövarna bildar en tydlig v-form.

Rådjurets spårstämpel är 4 - 5,5 cm lång.
Rådjurets spårstämpel är den minsta bland klövdjuren. Klövens yttre kant är rundad och toppen är spetsig. Rådjurets gångspår i mjuk snö påminner ibland om rävens travspår. Bild: Dick Forsman. Wikman, M. 2005: Lumijälkiopas. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä.
Rådjurets spårstämpel är liten. Här skostorlek nummer 41 som jämförelseobjekt.

Rådjur lever i allmänhet i små grupper. I början av vintern kan det vara svårt att skilja ett rådjursspår från spåret efter en ung vitsvanshjort. Dovhjortens klövar däremot är tydligt längre och proportionellt smalare än rådjurets. De minsta dovhjortspåren är emellertid inte mycket större än rådjurets, vilket gör att det kan vara svårt att skilja arterna från varandra. I oklara fall är det skäl att granska klövarnas proportionella bredd.

Rådjursspår. Bild: Juha Tiainen
Spåren efter små klövdjur skiljer sig från varandra till storlek och form. Bredden på klöven är ett bra kännetecken. En tydlig spårstämpel går i allmänhet att identifiera, men i mjuk snö är det svårt att identifiera arten, och i synnerhet på områden med dovhjort är det ofta omöjligt. Bild: Dick Forsman. Wikman, M. 2005: Lumijälkiopas. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä.
Rådjurslega på en snötäckt stubbåker. Bild: Juha Tiainen

Spillning

Rådjurets spillningskulor vintertid är mörka, nästan svarta. De är 10–15 mm långa och fasta till sin konsistens. Sommarspillningen är mjukare och ljusare, till följd av den gräsbaserade födan.

Kauriin papanakasa lumella.
Rådjurets spillning är mörka, små kulor. Bild: Sami Rantala
Rådjurets spillningskulor är fasta i konsistensen. Bild: Sami Rantala
Rådjurets ovalt formade spillningskulor är i ungefär samma storlek som skogsharens och fältharens. Hararnas spillningskulor är emellertid något rundare i formen och rådjuren lämnar i allmänhet också klövspår i närheten av spillningen, även på barmark. Bild: Sami Rantala

 

Producerats i samarbete: