Vid jakt med ställande hund används traditionellt olika spetsraser. Egenskaperna hos dessa raser kan även finnas hos andra hundraser, till exempel hos stående hundar, vilka används i mårdhundsjakt. Jakt med ställande hundar har främst varit en fångstmetod för jägare som jagar ensamma. I älg- och björnjakt är vanligtvis flera jägare på pass, men det är bara en jägare som rör sig i terrängen tillsammans med hunden.
Hunden släpps ut på jaktområdet där man förväntar sig att sig att hitta önskat vilt. Den ställande hundens uppgift är att söka upp viltet med hjälp av vittringen. Beroende på hundens egenskaper och rådande väderförhållanden sker söket genom att följa djurets spår, antingen genom luft- eller markvittring. När hunden hittar viltet försöker den hålla det kvar på platsen med skall och rörelse. När djuret sätter sig i rörelse ska hunden försöka få det att stanna genom att springa framför djuret. Ett djur som flyr i galopp ska den ställande hunden inte skälla på, utan följa efter ljudlöst och försöka komma framför djuret.
Hundföraren och passmännens agerande
Jägaren ska närma sig hundens skall i motvind eller i sidovind, så att viltet inte får upp vittringen av jägaren. Hunden försöker fånga bytesdjurets uppmärksamhet senast när den märker att jägaren närmar sig. På så sätt får jägaren ett tillfälle att fälla bytet på ståndskall. Om viltet flyr från ståndskallet, kan en bra hund få viltet att stanna, och på så sätt får man en ny chans att smyga på skallet.
När det är dags att skjuta ska du beakta var hunden befinner sig, den får på inga villkor befinna sig bakom djuret. Kulan genomborrar oftast viltet, och även rikoschettfaran måste beaktas. Därtill ska man beakta även eventuella övriga djur som hunden ställt, det kan finnas flera djur i ett ståndskall. Innan skottet avlossas måste man även vara säker på att det inte finns något annat vilt bakom objektet.
Även om en ställande hund sköter sin uppgift väl, är det viltet som bestämmer när det är dags att byta ställe. När bytet upptäcker något misstänkt försöker den skaka av sig sin förföljare. Då jakten bedrivs i ett sällskap erbjuds skjuttillfällen även för de som står på pass. Som passplats väljer man ett sådant ställe i terrängen där älgen antas röra sig och där skjutsektorn är tillräckligt stor. Då man placerar sig lite högre än den omgivande terrängen får man bättre överblick och ökad skjutsäkerhet. Viltet kan komma till passet antingen springande, med en hund som följer tyst, eller gående varvid hunden skäller. När skallet lämnar ytterom synhåll får inte den jägare som står på pass börja smyga mot skallet utan tillstånd av jaktledaren eller hundföraren. Även den som står på pass måste se efter var hunden finns innan skottet avlossas.
Ställande hundar
När man ska välja en lämplig hund åt sig själv bör man särskilt fästa uppmärksamhet vid, vilka viltarter man har för avsikt att jaga och hurudana jaktområden står till förfogande. Ställande hundar används vanligtvis vid jakt på storvilt, så som älg och björn. Även vid jakt på små rovdjur främst, mårdhund och grävling, är en ställande hund en effektiv jaktkompanjon. Därtill används ställande hundar vid jakt på vildsvin och lodjur samt vid storviltsassistensuppdrag.
Se video om älgjakt med ställande hund.