Att locka vilt inom skotthåll genom att härma djurens läte är en spännande och populär jaktform. lockjakt försöker jägaren härma djurets läte, parningsläte eller djurets bytes läte. Lockjakt är en krävande jaktform, som förutsätter att jägaren känner bytesdjurets vanor. Jaktformen erbjuder en utmärkt möjlighet till selektiv jakt. Lockjakten sker på platser där bytet förväntas vistas, som till exempel matplatser, färdstråk och längs revirgränserna. För att bli skicklig på lockjakt krävs åratals träning.

Även vid lockjakt bör jägaren kamouflera sig väl, och i synnerhet vid jakt på däggdjur ska vindriktningen i förhållande till bytesdjuret beaktas. Tidig höst är den bästa jakttiden, eftersom många unga individer är i rörelse då.

Det finns många olika lockpipor att välja mellan, med vilka man försöker härma djurets eller djurets bytes läte. Räv kan du enklast locka utan pipa med munnen, genom att härma musens pipande läte. Andra redskap som fungerar vid lockjakt är horn, dofter, bulvaner eller andra föremål som kan tänkas locka bytesdjuret. Lockjakt fungerar vid jakt på bland annat hjortdjur, sjö-, höns- och kråkfåglar samt vid jakt på små rovdjur.

Locka med pipa

För att jaktmetoden ska ha en förutsättning att lyckas bör jägaren känna till bytesdjurets vanor och läten. Att locka med pipa sker på en lämplig plats i terrängen. Där har man nytta av lokalkännedom samt kännedom om djurens levnadsvanor. Det är viktigt att kamouflera sig väl och smälta in terrängen, eftersom jägaren avslöjar sin plats för djuret samtidigt då denne blåser i lockpipan. Djuren kan med hjälp av sin hörsel noggrant lokalisera varifrån ljudet kom. Det är viktigt att hålla sig orörlig. Då man lockar däggdjur med pipa är också vindens riktning av betydelse, för djuret flyr omedelbart om vittringen av jägaren når dess näsborrar.

En död rev på åkern.
Början av augusti, när jaktsäsongen för små rovdjur inleds, är en utmärkt tid för lockjakt. På en stubbåker kan du lyckas locka fram en räv genom att härma musens pipande läte. Foto: Marko Muuttola

Att använda rävpipa

Lockpipor för små rovdjur är ofta till för att härma bytesdjurens läten. Ett litet rovdjur som lockas av pipans läte har ofta avsikten att ta ett byte från sina artfränder eller delta i delningen av bytet. Pipor fungerar främst på räv, men även mårdhundar kan förirra sig till platsen av nyfikenhet. Pipor som härmar musens pipande läte fungerar i allmänhet bäst om det finns små rovdjur i närheten. En skicklig jägare får en räv som är ute på sorkjakt att komma inom skotthåll enbart genom att härma musens pipande läte med munnen. Vid jakt på däggdjur är vindriktningen av betydelse. Rävjägaren ska i allmänhet placera sig i medvind eller sidovind, eftersom räven försöker få vittring på bytet för att försäkra sig om vad det är fråga om för byte. Jägaren försöker fälla räven innan den lyckas med det.

På lockplatsen ska man placera sig så att man smälter in i terrängen så väl som möjligt. Att locka räv kräver också att man är orörlig, eftersom räven upptäcker rörelser väldigt snabbt. Att locka räv med pipa lyckas bäst i gryningen och skymningen. I månsken och när förhållandena i övrigt tillåter är även natten en bra tidpunkt att locka räv med lockpipa. Dagtid är rävarna i allmänhet mer försiktiga.

Locka fågel

När man lockar fågel med pipa försöker man locka bytet till platsen genom att härma fåglarnas lockrop eller mat- eller spelläten. Fåglar är överlag lättast att lura med lockpipa.

Järpen är en ortstrogen revirfågel, och den egenskapen utnyttjas vid jakten. Med en järppipa härmar man järpens läte, varvid revirets härskare kommer till platsen för att jag bort inkräktaren. Även vid sjöfågeljakt är det vanligt att locka med pipa.

Jakt med bulvaner och vettar

Förutom pipa används samtidigt också bulvaner för att uppnå ökad effekt. Med bulvaner och vettar jagar man sjöfåglar, orre, ringduva och kråkfåglar. Även vid jakt på vitsvanshjort och rådjur kan man använda bulvaner. Användning av bulvaner och vettar är en effektiv jaktform, och när den lyckas kan den ge rikligt med byte. När du jagar är det viktigt att komma ihåg måttlighet och en hållbar beskattning. Speciellt vid jakt på hönsfåglar är det skäl att komma ihåg att beskatta med måtta, eftersom bulvanjakt i huvudsak riktas mot fullvuxna tuppar och hönor, som är värdefullast för stammen.

Vid jakt med bulvaner eller vettar är det viktigt att smälta in i terrängen och undvika onödiga rörelser. För kamoufleringen används förutom klädsel även växtlighet som finns på platsen och vid behov maskeringsnät. Bulvanerna placeras på lagom skjutavstånd, så att de bildar en naturenlig flock som äter eller vilar. Det är bra att ha åtminstone några, men gärna upp till tiotals, bulvaner. Speciellt vid blåsigt väder försöker fåglarna flyga upp i motvind. Det här är bra att tänka på vid utplaceringen av bulvanerna.

 Gäss över fältet.
Med hjälp av bulvaner och vettar lockar du fåglarna inom skotthåll. Vid användning av bulvaner är det avgörande att antalet är tillräckligt och att de placerats ut så naturligt som möjligt. I allmänhet placeras de med näbbarna mot vinden. Foto: Hannu Huttu

Enligt jaktlagen är icke fredade fåglar, kråka, skata grå och havstrut, tamduva och björktrast samt på renskötselområde korp. Fångst av icke fredade fåglar är viltvårdsarbete som utförs av jägare. Fångst i viltvårdssyfte omfattar närmast kråkfåglar samt gråtrut och havstrut, som genom sin predation beskattar i synnerhet viltfåglarnas ägg och ungar.

För att locka kråkfåglar har man använt en avbild av en berguv, kråkfåglarnas ärkefiende. När de ser en berguv och hör andra fåglars arga läten dyker de ner mot platsen för att jaga bort fienden från området. Jägarna drar nytta av fåglarnas beteenden i jakten.

Jakten på kråkfåglar lyckas också utan berguvsbulvan längs flygstråket eller på åkrar. Då kan lockbetet vara mat eller endast bulvaner och pipor. Den bästa tiden för jakt är tidigt på morgonen när fåglarna börjar röra på sig. Jägaren måste vara redo på jaktplatsen i god tid, för att inte med sina rörelser avslöja sina jaktintentioner.