Selektiv beskattning av hjortar kan göras enligt två huvudprinciper. Antingen görs den utgående från varje enskild åldersklass eller så delas hjortarna in i åldersgrupper. Den förstnämnda metoden förutsätter att jägarna med säkerhet kan åldersbestämma varje enskild åldersklass för att därefter avgöra om djuret uppfyller givna kriterier för respektive åldersklass för att kunna fällas.

Det har visat sig vara svårt att med säkerhet kunna avgöra levande vitsvanshjortars enskilda åldersklasser, alltså; 1½, 2½, 3½, 4½, 5½, 6½ och så vidare. En indelning i åldersgrupperna kalvar (½ år), fjolåringar (1½ år), unga vuxna (2½ – 3½ år) och fullvuxna (≥ 4½ år) ger däremot möjlighet till en avsevärt säkrare åldersbedömning och en sådan indelning är också vad som behövs vid praktisk beståndsvård.

Bland hjortar kan beskattningen göras så att man fäller svagt utvecklade fjolåringar och fullvuxna hjortar, samtidigt som man sparar väl utvecklade fjolåringar och unga vuxna, så att de får växa tills de blivit fullvuxna.

Hur stor del av hjortbeståndet som ska uppnå fullvuxen ålder, kan styras genom att man reglerar hur stor del av vinterstammen som ska bestå av hjortkalvar samt hur stor del av beståndet som ska bestå av 1½ åriga hjortar.

Hur stor del 1½ åriga hjortar som ska bli kvar i vinterstammen, kan styras genom en horngräns för hurdana som är så små att de kan fällas och hurdana som är så stora att de sparas för att bli äldre. Man måste alltså känna till variationen i de 1½ åriga hjortarnas hornstorlek i det aktuella området för att kunna anpassa en sådan gräns.

En andel överlevande 1½ åriga hjortar på cirka 50 procent kan vara lämplig då man eftersträvar en könsfördelning på 1,5 hindar per hjort och en kalvandel i vinterstammen omfattande 25 procent. Om man vill att ungefär 50 procent av de 1½ åriga hjortarna ska bli kvar i vinterstammen, kan gränsen ligga mellan 3 och 4 taggar. Man fäller alltså hjortar som har ≤ 3 taggar och sparar hjortar som har ≥ 4 taggar.

Istället för att räkna en hjorts alla taggar, räcker det då med att snabbt titta efter om båda hornstängerna är förgrenade eller inte. Om båda hornstängerna är förgrenade, har hjorten fyra eller flera taggar och får alltså bli äldre. Om den ena (eller båda) hornstängerna är oförgrenade, har hjorten vanligtvis två eller tre taggar och kan alltså fällas.

En andel överlevande 1½ åriga hjortar på cirka 75 procent kan vara lämplig då man eftersträvar en könsfördelning på 1,0 hind per hjort och en kalvandel i vinterstammen omfattande 25 procent.

Andel skjutbara av de 1½ åriga hjortarna beroende av hornstorlek. Procenttalet visar ungefär hur stor del av de 1½ åriga hjortarna som kan fällas om A: skjutbara hjortar har endast 2 taggar kortare än 2/3 delar av örats längd, B: skjutbara hjortar har 2 taggar (bilderna A + B), C: skjutbara hjortar har 3 eller färre taggar (bilderna A + B + C) och D: skjutbara hjortar har 4 eller färre taggar (bilderna A + B + C + D).

Om man vill att ungefär 75 procent av de 1½ åriga hjortarna ska bli kvar i vinterstammen, kan gränsen läggas mellan hjortar som har 2 taggar som är < 13 centimeter långa och hjortar med 2 taggar som är > 13 centimeter långa.

Ungefär 25 procent av de 1½ åriga hjortarna har nämligen horn med 2 taggar som är kortare än 13 centimeter, vilket är cirka 2/3 delar av örats längd.

Det är väsentligt att fälla svagt utvecklade 1½ åriga hjortar framom väl utvecklade, i och med att de egenskaper en 1½ årig hjort har, kommer att följa med resten av livet.

Utgående från hur en hjort ser ut vid 1½ års ålder, kan man oftast förutse hur den kommer att se ut som fullvuxen. En hjort som har små horn vid 1½ års ålder, kommer även som fullvuxen att ha mindre horn än sådana hjortar som hade stora horn vid 1½ års ålder. Hornstorlek och kroppsstorlek signalerar kvalitet och är av mycket stor betydelse för hjortarnas framgång i samband med brunsten.

Forskning i sydvästra Nyland visar att en 1½ årig hjort som har ≤ 3 taggar, oftast har en slaktvikt på 40 – 43 kilogram. En 1½ årig hjort som har ≥ 4 taggar väger däremot vanligtvis 44 – 47 kilogram.

På motsvarande vis som man fastställer en nedre gräns, fastställer man även en övre gräns för skyddandet av de sparade unga djuren tills de är fullvuxna. Antalet horntaggar går inte att använda som mått för den övre gränsen i och med att taggantalets korrelation med åldern är svag. Gränsen kan istället anpassas efter hornens inre bredd, hornhalvans längd eller rosenstångens omkrets. De här tre måtten är de säkraste indikatorerna för bestämning av en levande hjorts ålder.

Om man vill att 2½ och 3½ åriga hjortar ska överleva tills de blivit fullvuxna (≥ 4½ år), kan följande regel användas, där åtminstone ett av kriterierna måste uppfyllas för att hjorten ska vara lovlig att fälla:

  1. Hornens inre bredd är ≥ 50 centimeter
  2. Hornhalvans längd är ≥ 54 centimeter
  3. Rosenstångens omkrets är ≥ 12 centimeter
  4. Åldern kan med säkerhet fastställas till ≥ 4½ år

 

I normala jaktsituationer är det naturligtvis inte möjligt att mäta sådana här mått. Det går däremot förhållandevis enkelt att uppskatta när de här måtten överskrids, genom att jämföra med andra mått hos hjortarna.

Om hjorten tittar rakt mot beskådaren kan man se hornens inre bredd i förhållande till öronens bredd. Öronens bredd hos en fullvuxen hjort är oftast omkring 43 centimeter. Om avstånden mellan öronspetsarna och hornhalvornas insidor är så stora att hjortens båda ögon skulle få plats där, är hornens inre bredd i regel ≥ 50 centimeter.

Hornens inre bredd i förhållande till öronens bredd, sedd rakt framifrån. Hjorten A till vänster är ≤ 3½ år och får blir äldre. Hjorten B till höger är ≥ 4½ år och kan fällas.

Om man ser hjortens huvud i profil kan man få en uppfattning om hornhalvans längd, även om det här måttet är aningen svårare att uppskatta än hornens inre bredd. Bland unga vuxna och fullvuxna vitsvanshjortar är hornen formade så att den nedre delen som är fäst i huvudet pekar bakåt. Sedan svänger hornen så att den övre delen pekar framåt i nosens riktning.

Då man beskådar hornen rakt från sidan framträder den övre delen vanligtvis som rak, även om den sedd uppifrån eller nerifrån inte är det, på grund av sin bågformighet.

Av hela hornhalvans längd utgör den nedre delen oftast omkring 45 procent och den övre delen omkring 55 procent. Men då man beskådar hornen rakt från sidan, gör bågen i den övre delen att den ser aningen kortare ut än vad den i verkligheten är. Det man uppfattar av den övre raka delen, då man beskådar den rakt från sidan, motsvarar drygt 50 procent av hela hornhalvans längd. Den här övre raka delens längd kan användas för att uppskatta hornhalvans längd, om man jämför med längden på hjorthuvudets framdel. Avståndet från nosspetsen till rosenkransen, är oftast drygt 26 centimeter på en fullvuxen hjort. Om hornhalvans från sidan sett raka och framåtpekande del är längre än avståndet från hjortens nosspets till rosenkransen, är hornhalvans längd ofta ≥ 54 centimeter, för den från sidan sett raka delen är då vanligtvis ≥ 27 centimeter.

Ett tydligt tecken på hornhalvor som är ≥ 54 centimeter långa, är att hornspetsarna sträcker sig längre fram än nosspetsen, när huvudets nederkant är i vågrätt läge.

Längden på hornhalvans övre raka del i förhållande till framhuvudets längd, sedd rakt från sidan. Hjorten A till vänster är ≤ 3½ år och får bli äldre. Hjorten B till höger är ≥ 4½ år och kan fällas.

Om man ser hjortens huvud från sidan eller snett framifrån, kan man jämföra rosenstångens grovlek med ögats storlek. Om rosenstångens diameter är större än ögats diameter, är rosenstångens omkrets i regel ≥ 12 centimeter. Ögats diameter hos en vuxen hjort är vanligen lite under 4 centimeter.

Rosenstångens diameter i förhållande till ögats diameter, sedd från sidan. Hjorten A till vänster är ≤ 3½ år och får bli äldre. Hjorten B till höger är ≥ 4½ år och kan fällas.

Metoden som här beskrivits går att tillämpa vid alla jaktformer och jaktsituationer där ansvarsfulla jaktskott kan avlossas. I samband med att man försäkrar sig om tryggt kulfång bakom djuret och möjligheterna till en god träff, är det möjligt att snabbt kontrollera om djuret är tillräckligt litet eller tillräckligt stort för att fällas. Vaktjakt i kombination med bra optik ger naturligtvis en fördel i form av längre tid att beskåda potentiella bytesdjur, men metoden går lika bra att tillämpa vid till exempel jakt med drivande tax. Oberoende av jaktform, fälls inte hjortar som brutit av en hornhalva eller hjortar som fällt hornen. Det skulle omöjliggöra selektiv beskattning.

En investering i bra optik ger många flera skottillfällen, i och med att möjligheterna till säker identifiering av viltet förbättras.

Forskning har visat att ett frilevande vitsvansbestånds genetiska egenskaper inte kan påverkas nämnvärt genom den här typen av selektiv hjortbeskattning, och det är ju inte heller meningen. Avsikten är ju att öka andelen fullvuxna djur i beståndet.

Den här beskrivna metoden är inte utformad med målsättningen att producera möjligast många och möjligast stora horntroféer, utan för att öka andelen fullvuxna hjortar i beståndet med tanke på artens biologiska förutsättningar. Om målsättningen är att få många stora horntroféer, borde många handjur sparas ända tills de är 6½ – 7½ år gamla.

På vissa håll har man försökt förbättra hjortarnas åldersfördelning genom att spara hjortar med 6 – 8 taggar, men den metoden fungerar inte framgångsrikt. Om nedre gränsen är 6 taggar kan alla hjortar med 2 – 5 taggar fällas. Det innebär att hela 80 – 90 procent av alla 1½ åriga hjortar kan fällas, och endast 10 – 20 procent skyddas för att få bli äldre. Det leder alltså till allt för få äldre hjortar. Även den övre gränsen på 8 taggar är problematisk. Den leder nämligen till att endast omkring 40 procent av de fullvuxna, ≥ 4½ åriga hjortarna är lovliga att fälla. Många av de fullvuxna hjortarna får nämligen aldrig mera än till exempel 6 taggar, fast hornen i övrigt är breda och grova.

På vissa håll har man även försökt spara unga vuxna hjortar tills de blir fullvuxna, genom att sätta en gräns som enbart tillåter jakt på fullvuxna hjortar. Men inte heller den metoden fungerar framgångsrikt. Om gränsen är att hjorten måste ha till exempel minst tio taggar för att kunna fällas, eller ha horn av minst bronsstorlek för att kunna fällas, innebär det att de snabbt växande hjortarna med goda anlag skjuts först. Samtidigt skyddas långsamt växande mindre hjortar.

Sådan här beskattning kan leda till att beståndet på sikt försvagas, i och med att svagare utvecklade individer gynnas. Om man har en gräns för hur stor en hjort måste vara för att kunna fällas, måste man även ha en gräns för hur liten en hjort ska vara för att fällas. Det är mycket viktigt att genomsnittligt små 1½ åriga hjortar fälls för att kompensera en systematisk beskattning av de hjortar som först uppnår en uppsatt övre gräns.

Principer för selektiv hjortbeskattning måste alltså noga anpassas efter hur hjortarna i det aktuella området utvecklas i takt med stigande ålder. Om man inte har tillräcklig insikt i det, är det bättre att inte bedriva selektiv hjortbeskattning alls, än att ta i bruk principer som på sikt kan vara negativa för beståndets utveckling.

De 1½ åriga hjortar som påträffas i jaktmarken under hösten har i regel etablerat sig där, efter utvandringen från området där de föddes. Om till exempel den här 1½ åriga hjorten ges möjlighet att bli äldre, kommer den högst sannolikt att finnas kvar i samma område år efter år.