Vad som kan betraktas som låg eller hög täthet beror på det man kallar markens biologiska bärförmåga. Den biologiska bärförmågan påverkas bland annat av hur bördig jordmånen är, hur tjockt snötäcket är och hur länge snön ligger, hur mycket nederbörd det faller under sommaren och hur vegetationens åldersfördelning ser ut som en följd av skogsbruket. Bärförmågan skiljer sig alltså mellan olika delar av landet och kan variera mellan olika år och årstider.

Varje förvaltningsområde och varje jaktvårdsförenings område är unikt beträffande sin biologiska bärförmåga. Det betyder att en viss vitsvanstäthet kan förorsaka ett högt betestryck i ett visst område, medan betestrycket kan vara mycket lågt i ett annat område, fast vitsvanstätheten är exakt den samma. Vad som är hög, respektive låg täthet är alltså mycket relativt.

År 2017 fanns vitsvansvilt i cirka 65 procent av Finlands jaktvårdsföreningar vilka omfattade cirka 40 procent av landets markareal. Den genomsnittliga tätheten i området var 5 – 10 vitsvansar per tusen hektar. 90 procent av vitsvansarna fanns inom cirka 40 procent av landets jaktvårdsföreningar på cirka 20 procent av landets areal, där tätheten i genomsnitt var cirka 10 – 15 vitsvansar per tusen hektar. Ett tiotal jaktvårdsföreningar hade tätheter omfattande 30 – 50 vitsvansar per tusen hektar.  Situationen är avsevärt annorlunda i Nordamerika där tätheterna vanligen är 150 – 500 vitsvansar per tusen hektar och ställvis över 1 000 djur per tusen hektar.

Om ett hjortdjursbestånds täthet blir så hög att den närmar sig den biologiska bärförmågan, påverkas beståndet negativt på flera sätt. Konkurrensen om föda blir så stor att djurens hälsotillstånd försämras, kroppsvikterna sjunker, dödligheten bland embryon stiger och det föds allt färre kalvar ju högre tätheten blir. Sjukdomar sprids också lättare i ett tätt bestånd vilket ytterligare ökar dödligheten.

Precis som för hög täthet innebär negativa följder i ett bestånd, betyder också för låga tätheter problem. Om stammens täthet är för låg, kan djuren bland annat få svårigheter att hitta varandra i samband med brunsten. Det kan leda till att det normala brunstbeteendet inte fungerar och att stammens produktivitet sjunker. Om stammen blir för liten, kan det också innebära negativa följder för artens genetik.

Erfarenheter från södra Finland visar att vitsvansviltets beteende kan förändras om tätheten är under omkring 10 vitsvansar per tusen hektar. I områden med lägre täthet söker sig djuren vintertid gärna till andra områden för att bilda större flockar, i och med att vitsvansarna gärna rör sig i grupper på åtminstone 5 – 10 djur under vintern. I områden med högre täthet stannar djuren ofta kvar året om, medan områden med gles täthet kan tömmas till vintern. Ett tecken på en fast, etablerad stam i ett område, är att området härbärgerar vitsvansar även vintertid.

Om ett område töms på vitsvansar till vintern, kan det vara ett tecken på högt jakttryck som leder till låg täthet. På bilden en 1½ årig hjort.

 

Tätheten inverkar också på hur känsligt ett hjortdjursbestånd är för rovdjurspredation. Dödligheten som stora rovdjur förorsakar i ett hjortdjursbestånd kan vara antingen additiv eller kompensatorisk.

Huruvida dödligheten är kompensatorisk eller additiv beror på hjortdjursbeståndets täthet i förhållande till den biologiska bärförmågan. Om hjortdjursbeståndets täthet ligger nära markens biologiska bärförmåga, är dödligheten till stor del kompensatorisk i och med att det då finns hjortdjur som är i dåligt hälsotillstånd och som skulle ha dött i vilket fall som helst.

Om hjortdjursbeståndets täthet är låg, kan rovdjurspredationen vara totalt additiv i och med att ett bytesdjur då är i gott skick och skulle ha överlevt ifall det inte hade blivit dödat av rovdjur.

Stora rovdjurs inverkan på ett hjortdjursbestånd är alltså mycket större om hjortdjursbeståndets täthet är låg, jämfört med om hjortdjursbeståndets täthet är hög. Men tätheten måste alltså vara väldig hög för att rovdjurens dödlighet ska bli kompensatorisk.