Vitsvansviltets förökningsbeteende påminner på många sätt om älgens. Vitsvansarna hävdar inte revir, de samlar inte harem och de etablerar inte särskilda brunstplatser, utan både hindar och hjortar vandrar runt i sitt hemområde aktivt letande efter parningskumpaner.
Hjortarna inleder förberedelserna för parning tidigt under hösten genom doftmarkerande, uppsparkande av små gropar och fejande med hornen på träd och buskar. I normala fall betäcks hindarna under en förhållandevis kort period som kulminerar i början och mitten av november. En hind är mottaglig för befruktning i ungefär endast ett dygn, men i samband med parningen kan den sysselsätta flera hjortar i upp till tre dygn. Efter att en hind blivit betäckt är den dräktig i drygt 200 dygn innan kalvningen. I normala fall innebär det att kalvningen sker från andra halvan av maj till första halvan av juni.
Om hinden inte har hittat en lämplig hjort att para sig med under den egentliga brunsten kan den ombrunsta 25 – 30 dagar senare. Om det inte skulle lyckas då heller, kan ombrunstcykeln fortsätta ända till våren. I bestånd där beskattningen har varit inriktad på handjur och könsfördelningen därmed blivit förskjuten, kan brunsttoppen förflyttas framåt mot vintern, samtidigt som hela brunstperioden förlängs.
Om en hind tvingas ombrunsta som en följd av brist på lämpliga hjortar, kommer den alltså att föda senare än normalt. Dräktighetstiden är ungefär den samma oberoende av när beteckningen sker. Det kan innebära att de sent födda kalvarna är mindre när hösten kommer, jämfört med kalvar födda vid normal tidpunkt.
Men hos vitsvansviltet kan det även i vissa fall förekomma att mycket väl utvecklade hindkalvar blir könsmogna redan under sin första vinter. Om en sådan kalv blir betäckt i december, kommer även den att föda senare på sommaren än normalt.