Andelen kalv som lämnas i vinterstammen har dubbel effekt på beståndets produktivitet. Med färre kalvar i vinterstammen blir det automatiskt ett större antal hindar som är tillräckligt gamla för att få kalv, i och med att kalvar mycket sällan är könsmogna. Färre kalvar i vinterstammen leder också till höjd medelålder, vilket innebär flera födda kalvar i och med att fullvuxna hindar är högproduktiva.
Om medelåldern i en vitsvansstam är till exempel 2,3 år (och vinterstammen består av 35 procent kalv) och man vill höja medelåldern till 4,5 år, ökar man kalvavskjutningen så att andelen kalv i vinterstammen blir 20 procent.
En vitsvansstams medelålder är beroende av många års avskjutning i och med att andelen till exempel 6½ åriga vitsvansar beror på hur jakten bedrivits under sex års tid. Det går därför inte att ändra medelåldern i en vitsvansstam på till exempel en jaktsäsong. För att få en medelålder på 4,5 år måste man under många år i rad lämna 20 procent kalv kvar i vinterstammen.
I praktiken styrs andelen kalv i vinterstammen med andelen kalvar i bytet. Om stammens nettotillväxt är 50 procent och man vill att vinterstammens kalvandel ska vara 20 procent, ska bytets kalvandel vara 60 procent då stamstorleken hålls konstant. Om nettotillväxeten skulle vara 60 procent, ska kalvandelen i bytet vara 66 procent för att vinterstammens kalvandel ska bli 20 procent (med oförändrad stamstorlek).
Om man vill uppnå en kalvandel på till exempel 66 procent i bytet, kan följande princip följas: Jakten inleds med att två kalvar fälls, varefter en vuxen vitsvans kan fällas. Innan följande vuxna vitsvans kan fällas, ska först ytterligare två kalvar till fällas. Före varje fälld vuxen vitsvans, fälls alltså två kalvar.