På älgarnas vinterbetesområden kan man påverka uppkomsten av älgskador på två sätt: genom att hålla beståndet av det odlade trädslaget tillräckligt tätt och genom att öka mängden lämplig föda för älg jämnt över hela vinterbetesområdet.

Det viktigaste är att hålla tätheten av det odlade trädslaget tillräckligt hög, vilket ökar sannolikheten för att det i plantbeståndet ska finnas odlingsdugliga träd även efter älgarnas betning 59,28 och 36. Å andra sidan kan födomängden som lämpar sig för älg ökas på alla växtplatstyper och med alla huvudträdslag. Om födomängden ökas jämnt över hela området har älgarna större födoresurs till sitt förfogande och sannolikheten för ett enskilt träd att bli ätet minskar. En ökning av födan i liten skala kan däremot ha negativa följder (bild 9). Att spara lövbestånd kan medföra att betningen ökar på ett enskilt plantbestånd 104 och 75, varvid även risken för tallskador ökar 80. Vid ökning av födan är utmaningen att få verksamheten omfattande (bild 10). Sammanfattningsvis kan konstateras att små gärningar på hela vinterbetesområdet är bättre än stora gärningar på ett litet område.

 

 

Bild 9 och 10. En ökning av födan på ett litet område kan öka betningstrycket på enskilda objekt, om älgarna samlas i närheten av områden med rikliga födoresurser (ovan bilden). Ökningen av födan borde ske som omfattande verksamhet, så att mängden föda utökas jämnt över hela vinterbetesområdet (nädan bilden).