Vitsvanshjorten som viltart

Preview

Efter älgen är vitsvanshjorten den ekonomiskt viktigaste viltarten i Finland. Den är betydligt mindre och gracilare än älgen, men större än rådjuret. Vitsvanshjortens mankhöjd är 90–110 cm och kroppens längd 150–180 cm. Hjorten kan väga upp till 130 kg, hinden 40–80 kg. Karaktäristiskt för vitsvanshjorten är den långa svansen som är vit undertill och som djuret lyfter som varningssignal när det störs. Pälsen är på sommaren rödbrun, på hösten ljust grå. Buken är ljus. Kalven är satt, kvadratisk och kan i vissa förhållanden vara ganska svår att särskilja från rådjuret. Hjorten har inåtsvängda horn.

En vitsvans hjort. Foto: Hannu Huttu.

Brunsttiden är i november och föder maj-juni i allmänhet en till två kalvar. Då tillgången på föda är god är det inte ovanligt med trilling kalvar.

Vitsvanshjorten är en främmande art som har förts in i landet. Den första lyckade importen av vitsvanshjort till Finland skedde på 1930-talet. Vitsvanshjortens framgång grundar sig till stora delar på att de hämtades från Minnesota området i USA, som påminner mycket om förhållandena i Finland. Även den kraftiga vinterutfodringen har haft betydelse. Vitsvanshjorten förekommer allmänt i Sydvästra och Södra Finland och ända fram till landets mellersta delar i lite mindre talrik mängd.

Efter älgen är vitsvanshjorten vår ekonomiskt viktigaste viltart. Tillåtelse av bågjakt torde ytterligare öka uppskattningen av arten som viltart. Foto: Asko Hämäläinen.

Vitsvanshjorten torde vara vår mest effektivt skötta viltart. Fastän hjortstammen klara av södra Finlands vintrar utan människans hjälp, får nästan alla våra vitsvanshjortar stödutfodring. Vitsvanshjortstammarna har inte ens nämnvärt gått ner under de mest stränga vintrarna just tack vare stödutfodringen. Som de rörliga djur de är så hittar de lätt till utfodringsplatserna. Utfodringsplatserna anläggs på områden som vitsvanshjortarna naturligt föredrar, såsom täta grandungar mitt bland odlingsmarker och i närheten av kuperad terräng. Åkervallar är vitsvanshjortens viktigaste födomiljöer innan snön allt för tjockt täcker födomarkerna. Under snörika vintrar söker sig vitsvanshjorten till granskogar med mindre snö. Födan varierar beroende på årstid och utbud och består främst av gräsväxter, brodd, skott från buskar och träd samt ris. På vintern är även blåbär och en, viktiga näringsväxter.

Den årliga bytesmängden varierar beroende på stammens utveckling och förvaltningsmålen. Vitsvanshjorten jagas i allmänhet med hjälp av drivande taxhundar eller genom att stå på pass vid utfodringsplatserna. Nu för tiden är det också tillåtet att använda jaktbåge vid jakt på vitsvanshjort, vilket torde öka intresset och uppskattningen av arten ännu mera än tidigare. På senare tid har det årliga bytet uppgått till omkring 20 000-30 000 individer. Avsikten är att under jaktåret 2017-2018 skära ner på stammen, och jaktlicenser har beviljats rikligare än tidigare år.