Rådjuret som viltart

Preview

Rådjuret är det minsta och det mest gracila av hjortdjuren som förekomminland. Rådjuret har spridit sig naturligt till vårt land, men det har också inplanterats för att stärka stammen och för spridning till ett större område. Rådjurets kön avgörs med hjälp av tofsen på getens akterspegel som saknas hos bocken. Hos bockarna syns under magen ”penseln”, som getterna inte har.

Rådjurets mankhöjd är 65–75 cm och längden 90–130 cm. Rådjuret väger omkring 15–35 kg. Bocken har horn som den fäller i oktober-december. På sommaren är rådjuret rödbrunt, på vintern är den gulgrå. Den vita akterspegeln sträcker sig ner till lårens baksidor. Killingen är fläckig på ryggen under sommaren, men fläckarna försvinner till hösten. Jämfört med vitsvanshjorten är rådjuret mindre, den verkar nästan svanslös och från sidan sett är huvudet kortare och mera trekantigt än hos vitsvanshjorten.

Rådjurgeten i flykt.
Man känner igen rådjuret på den vita akterspegeln. Foto: Asko Hämäläinen

 

Rådjuret lever i skogar med tät buskagevegetation, nära öppna marker. Sommartid äter rådjuret växter med örtstam, övriga årstider även spannmål, ris, kvistar och skott från träd och buskar även bär och svampar duger. Arten trivs i synnerhet vintertid i älv- och bäckdalar i snöfattiga granskogar. Rådjuret är en dagaktiv art som har anpassat sig även till nordligare skogstyper. Artens utbredning begränsas dock av tjockt snötäcke. Vinterutfodring är nödvändig, i synnerhet i gränszonerna för artens utbredning. Arten förekommer nästan i hela landet, men rikligast i södra och västra Finland.

Rådjursbok på fältet.
Sommartid har bockarna revir. Foto: Asko Hämäläinen

 

Rådjurets brunsttid infaller i månadsskiftet juli-augusti. Sommartid har bockarna revir. Rådjuret är det enda hjortdjuret, som har fördröjd fosterutveckling. Embryot fäster vid livmoderväggen i december, varvid den egentliga fosterutvecklingen inleds. Geten föder 1-3 killingar i maj-juni. En get i god kondition kan även föda fyrlingar.

Rådjur jagas i allmänhet med drivande taxar eller på pass vid utfodringsplatserna. På finska fastlandet nedläggs årligen några tusentals individer. På Åland är stammen tätare och bytesmängderna proportionellt större. Bytesmängderna minskar efter stränga vintrar då stammen försvagas. Efter milda vintrar blir stammen i allmänhet rikligare vilket medför att även bytesmängderna ökar.