Fällfångst

Preview

Fällor som fångar bytet levande eller andra motsvarande fångstanordningar får användas för fångst av lodjur, europeisk bäver, kanadensisk bäver, bisam, i farm uppfödd fjällräv, räv, mårdhund, hermelin, mink, iller, mård, grävling, utter, vildkanin, ekorre, östersjö vikare och gråsäl samt av icke fredade däggdjur. Fällor och andra fångstanordningar ska vara sådana att ett fångat djur ryms i dem stående och liggande i naturlig ställning utan att skada sig självt.

Jakt med fälla som fångar bytet levande måste ordnas så, att man minst en gång per dygn kan konstatera om ett djur har gått in i fångstanordningen. För att kontrollera fällan kan man som hjälpmedel använda en fällvakt eller något annat tillförlitligt elektroniskt hjälpmedel.

 

Mårdhund, räv, grävling, (mink och mård)

Fällor som fångar bytet levande avsedda för mårdhund, räv, och grävling placeras i närheten av platser där djuren antas röra sig. En sådan plats kan vara till exempel i närheten av en bohåla, vid stranden av en våtmark eller fågelsjö, längs dikesrenar eller vid laduväggar. Som bete används till exempel fisk eller slaktavfall från vilt. Fångsteffekten kan förbättras med god betesutfodring sommartid. Det lönar sig att placera fällan så att den inte syns för människor – då vågar si små rovdjur lättare fram till den. Ett djur som har hamnat i en fälla som är placerad på en skyddad plats håller sig lugnt. Grävling fångas med fälla som fångar bytet levande på samma sätt som räv och mårdhund. Mårdhund, räv och grävling får inte fångas med saxar som dödar omedelbart.

På sidan av KaNu-fällan ska man placera hinder. Betet i bakre delen av fällan ska vara på tillräckligt avstånd från hindren på sidorna, för att säkerställa att det djur som hamnat i fällan inte hamnar under fällans kant, när den slår igen. Foto: Mikko Alhainen