Användning av spårhund

Preview

Spårhund används för att söka efter ett vilt som är sårat eller trafikskadat. Det är oftast hjortdjur som spåras, men ibland även ett stort rovdjur eller ett vildsvin. Spårhunden följer kopplad de blod- och luktspår som djuret lämnar efter sig. I hundens halsband eller sele fästs en minst sex meter lång spårlina. När hunden hålls i spårlina kan den söka och följa efter viltet så fritt som möjligt, men kan ändå hela tiden kontrolleras av föraren. Till spårgruppen hör förutom hunden och hundföraren även en skytt, vars uppgift är att avliva djuret när det hittas och garantera hundförarens säkerhet.

Det lönar sig emellertid inte att börja spårningen genast när hunden kommer till platsen. Efter skottet ska man vänta en timme, så att det skadade djuret hinner stanna. Ett djur som är lindrigt sårat eller skadat hittas inte alltid med hjälp av spårhund. Då använder man en hund med en annan funktion, som till exempel en drivande eller ställande hund. En spårhund kan vara av nästan vilken ras som helst. Alla hundar känner vittringen av de spår som djur lämnar. Det viktiga är att hunden vill följa det spår som man visar. Den måste lära sig att hålla sig till det givna spåret och inte förirra sig till spår efter andra djur. Man kan inte förvänta sig utmärkta prestationer av en hund om den inte är skolad.

Skolningen av en hund sker genom att man lägger ut blodspår. Som blod används blod från hjortdjur, nöt eller björn. Blodspåret görs i allmänhet med en bit skumplast eller en svamp som är fuktad med blod. Den som gör spåret drar svampen efter sig i ett snöre och märker samtidigt ut spårdragningen i terrängen med hjälp av fiberband i trädgrenar eller alternativt med GPS. Spåret blodas några timmar innan eftersöket inleds, i övningar med mer erfarna hundar ett dygn eller mer i förväg.

Hunden visas var övningsspåret börjar. Hundföraren ser med hjälp av fiberbanden längs spåret när hunden följer det utlagda spåret. Om hunden förirrar sig från spåret uppmanas den att söka upp det på nytt. När hunden har hittat spåret ska den få beröm och i slutet av spåret ska det finnas en belöning. Vid övningar används ofta klöven från ett hjortdjur som belöning. Också när hunden hittar ett fällt byte får den beröm och belöning.

Man kan delta i spårningsprov med hund: proven är spårprov för jakthundar (MEJÄ) och spårprov efter skadat hjortdjur (VAHI).

Spårhunden med sin ägare deltar i storviltsassistansen in skogen.
Jägare som deltar i storviltsassistansen för bort ett hjortdjur som har dött i en trafikolycka eller spårar och avlivar ett skadat djur. Spårhundar behövs förutom vid kollisionssituationer även i samband med normal jakt för att hitta skadskjutet vilt eller ett vilt som flyr från skottplatsen. Foto: Sami Simonen.

Storviltsassistans (SRVA)

SRVA är en förkortning av finskans suurriistavirka-apu, på svenska storviltsassistans. Storviltsassistansen grundar sig på avtal mellan polisen och jaktvårdsföreningarna. Ett SRVA-uppdrag startar alltid på begäran av polisen. Det vanligaste SRVA-uppdraget är en hjortdjurskollision, och andra exempel är till exempel arbete i samband med kollisioner med stora rovdjur eller att driva bort ett stort rovdjur från tätt bebyggda områden.

Jägare som deltar i storviltsassistansen för bort ett hjortdjur som har dött i en kollision eller spårar och avlivar ett skadat djur. Spårhundar behövs förutom vid kollisionssituationer även i samband med normal jakt för att hitta skadskjutet vilt eller ett vilt som flytt från skottplatsen.